Jag har inte funderat så mycket över laviner tidigare, självklart är de farliga och man ska ju undvika att hamna i dem. Men det har jag ju aldrig jag behövt oroa mig över, det är ju bara dem som åker offpist och tokarna som kör utför 45° branterna i alperna som ligger i riskzonen...
Men nej, riktigt så är det ju inte.
Vi har varit på Slao utbildning (snö och lavin) i Abisko. För er som inte vet så har jag ingen skidvana alls vad det gäller slalomåkning och absolut ingen vad det gäller offpist svart backe. Men det var precis det vi fick ta oss upp i första dagen. Vi tittade på lavinterrängen, letade efter brottkanter och hängdrivor. Vi åkte linbana upp till toppen, det var ju lugnt men värre var ju att komma ner.
Vi överlevde allesammans!
Vi fick öva att söka med transceivers. Det är en dosa man alltid skall ha med sig om man rör sig i områden där det är lavinrisk. När man slår igång den, vilket man ska göra direkt när man ex börjar sin topptur, då sänder dosan, så om man då skulle hamna i en lavin kan kompisen ta sin dosa och söka reda på en där man ligger under snön.
Sista dagen gjorde vi en topptur på Björnfjäll. Vi satte stighudar under slalomskidorna för att kunna gå uppför fjällsluttningarna mot toppen. Kylan låg kring -25 men det blåste ganska mycket så kylan nöp riktigt i kinderna och svettades gjorde man, som om man gjort sitt värsta pass någonsin.
Ögonfransarna och ögonbrynen förvandlades till frusna konstverk, tur var att man hade halsduk att skydda det övriga ansiktet med.
Man kan nog nästan likna toppturs upplevelsen som en aningen mindre smärtsam förlossning, efter all svett, möda och kyla man gick igenom på vägen upp så fick man belöningen nästan serverad vid bröstet, vilken UTSIKT!
Hela gänget!
Läraren förklarar tekniken att gräva efter lavinbegravda
Vi praktiserar tekniken
Stabilitetstest
Månen visade sig från sin finaste sida
Härligt trötta efter några intensiva dagar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar